Horisonten, solnedgången, himlen, molnet, regnet, vinden, staden, bron.
I olika strävanden att bevara inre och yttre erfarenheter (minnen, drömmar, iakttagelser), väver jag mig framåt. Jag ser ofta vävningen av ett verk som ett svepande och ihållande händelseförlopp, trots nödvändiga men svåra pauser. Färgen måste förskjutas eller brytas, bilden ska bli till. Att väva är för mig som att kronologiskt bygga en bild, nerifrån och upp. Det går inte att börja i en annan ände eller arbeta fläckvis. När väl första inslaget är slaget känns det som att det inte finns någon väg tillbaka. Vävningen är de facto progressiv.
De bilder jag väver har antingen en spänning eller ett lugn. Färgen är central, laddad eller varm och trygg. Den leder en mot förtröstan. Verken kan ses som ett motstånd mot det destruktiva. Det destruktiva i mig, min närhet, min omvärld - mitt land, min stad.
Jag kan i vävningen av mina motiv känna att jag äger någonting jag kan lita på. Längtan får finnas och den blir skapande.
Just nu vet jag inte på vilket sätt himlen - solen, molnet, regnet och vinden består. Om de består. De har dock alltid känts som en vän. Och precis som väven förblir horisonten den mest lojala av dem alla.
(ENG)
The horizon, the sunset, the sky, the cloud, the rain, the wind, the city, the bridge.
To preserve inner and outer experiences (memories, dreams, observations) in several endeavors, I literally weave myself forward. I see the weaving of a work as a sweeping and persistent sequence of events, although it both requires necessary and trying breaks. The colour must be shifted or refracted, the image must be materialized. For me weaving is to chronologically form an image from the bottom up. It is not possible to start at another end or work fragmentarily. Once the first weft is placed, I get the feeling there is no turning back. All in all, the weaving is progressive.
The woven images contain a spectrum, they are either tranquil or filled with suspense. The colour is central, either warm and confident leading towards reliance, or agitative. I view the work as a resistance against the destructive - the destructive in me, my surroundings, the world outside - a country or a city.
Whilst weaving the motifs, I feel the presence of something I can fully trust. I’m executing a longing for something constructively.
Right now I do not know in what way the sky - the sun, the cloud, the rain and the wind will remain - if they remain. However, they have always felt like a companion, and just like the weave, the horizon appears to be the most loyal of them all.
– Terese Molin